Arboga Robotmuseum Robothistoriska Föreningen i Arboga
Start	Robot	Motor	Stridsledning och Luftbevakning	Simulatorer	Berättelser
Mer att läsa om V1 Den andra robotoffensiven Ur TIFF nr 1 2016 V1 och V2 som störtade i Sverige (Extern länk)	V1 Flygande bomb Från 1942 och framåt hade Hitler upprepade gånger sagt att kriget skulle avgöras av Tysklands hemliga vapen, mot vilka det inte skulle finnas något försvar. Ett av dessa vapen var den flygande bomben ”V1”. V1 står för Vergeltungswaffe 1 (Vedergällningsvapen 1). Detta exemplar av V1 finns på Robotmuséet i Arboga Sveriges enda exemplar av V1 finns i vårt museum. Den ”flygande bomben” tillverkades 1941 av flygplanstillverkaren Gerhard Fieseler Werke med beteckningen Fi 103. Bomben utprovades vid raketforskningsanläggningen i Peenemünde på ön Usedom, och fick då benämningen ”V1”. Vid utprovningen vid Peenemünde 1943 råkade några bomber utan sprängmedel hamna i södra Sverige. Vrakdelarna studerades noggrant av våra experter, och viss teknik användes sedan i några av våra pågående projekt. V1-bomben avfyrades från startramper i Frankrike och Nederländerna mot städer i England och då främst i ett stort antal mot London. Motorn var en ganska enkel pulsjetmotor med en verknings grad på 2-3 %, monterad ovanför bombkroppen. Principen för pulsmotorn var från början ett franskt patent från 1906 och gällde den så kallade pulsjetmotorn. Motorn utvecklades av Argus Motoren Werke i Berlin under 1930-talet. Den testades först i konventionella flygplan, men överfördes från 1942 till V1-programmet. V1-bombens pulsmotor matades med lågoktanig bensin och luft. Innanför luftintaget satt ett galler med hela 126 backventiler. När luftbränsleblandningen antändes stängde explosionen ventilerna, så att förbränningsgaserna tvingades bakåt och gav drivkraft. När trycket sjönk efter explosionen öppnade ventilerna och släppte in ny luft. Förbränningscykeln (pulsen) upprepades ungefär 45 gånger per sekund. Motorn genererade vid drift ett mycket karakteristiskt pulserande ljud. Bomben sköts iväg från en avskjutningsramp. Längs undersidan av den 48 meter långa rampen fanns en tub med ett öppet spår på ovansidan. I tuben fanns en kolv med en tapp som stack upp genom spåret. På denna tapp häktades bomben upp. När bomben var placerad på rampen startades pulsjetmotorn. En blandning av väteperoxid och kaliumpermanganat genererade högtrycksånga som får kolven, med vidhängande bomb, att skjutas iväg med en hastighet av 350 km/h. Vid rampens mynning skildes kolven från bomben. Styrsystemet var tämligen enkelt. En magnetkompass såg till att bomben höll konstant kurs mot målet och en barometer kontrollerade höjden. Ett gyro stabiliserade bomben i rolled och tippled. Hastigheten reglerades med hjälp av en tryckmätare och ett pitotrör, vilket gav bomben konstant hastighet. För att mäta flygsträckan var bomben försedd med en liten propeller i nosen. När propellern på grund av luftströmmen roterade, åstadkom den elektriska pulser till ett räkneverk som stegade fram för varje puls. Räkneverkets siffror ställdes in manuellt på det tal som motsvarade flygsträckan till målet. När räkneverket stegats bakåt av pulserna från propellern ner till 0, kopplades en spänning till elsprängpatroner. Dessa utlöste fjädrar som påverkade höjdrodret och som fick bomben att dyka mot målet. Vid dykning ströps bränsletillförseln till motorn. Text: Yngve Löthman Sidan uppdaterad: 2019-11-23 19:36 Webbansvarig